onsdag 15 november 2017

Så blev jag sjuk igen....

Jag har ju ätit kortison ett bra tag.
Cortiment heter det.

Jag trappade ner då jag blev bättre och tog till slut bara 1 tablett i veckan.

En vecka så glömde jag och kom på det en vecka senare.
Funderade då på om jag skulle pröva att vara utan.

Vilket jag gjorde.

Efter 2 veckor utan cortiment så fick jag skov....

Jag som hade jobbat 50% ett bra tag nu och funderade på att gå upp i arbetstid......

Jaha.... bara att börja med medicinen igen.
Får se hur lång tid det tar denna gång innan jag blir bättre då...

Jag känner att detta är ett känsligt ämne just nu.

Jag har mycket tankar kring min sjukdom och jobb mm men jag vill inte skriva mer om det just nu.
Det är tillräckligt sorgligt som det är....

Killen, I, från förr och förändring

Jag har träffat I ett par ggr nu.
En gammal dejt som jag dejtade till och från 1 år innan J.

Det är intressant att se hur man har förändrats.

Enligt mig så kommer folk in i ens liv för att man ska lära sig något.
Så var det med J har jag insett.
Har lärt mig väldigt mycket om mig själv.

Jag skäms nästan när jag tänker tillbaka på hur jag va då jag träffade killen I för 2 år sedan.
Shit vad jag la värderingar i allt!

"Åh det ska vara såhär och såhär och jag tänker inte tåla det här!"

Herre gud, chilla lite, tänker jag om hur jag var förut. :)

Nu är jag mycket mer laidback.
Tar saker lite som de kommer.

Han har också sagt det, att jag har förändrats.

Ang mig och killen I.
Ja.... jag vet inte....

Vi har varit och handlat, varit ute och ätit.
Vi har väldigt kul tillsammans, vi skrattar mycket.

Ja... vi får se...
Jag vet inte vad jag vill just nu.

Hjärtläkning pågår

Nu har det gått ett tag och J och jag har inte hörts.

Vilket är vad jag har velat för att kunna gå vidare.

Ofta har det fungerat bra men det är klart att jag har dippar då jag saknar tvåsamheten, trädgården och mer.

Det kommer som en sorg i bland att jag nu är ensam igen.
Jag saknar ju att bo i hus i ett lugnt område och att jag hade en stor trädgård att fixa med.

Jag vill ju inte leva själv. Jag vill ha någon att dela mitt liv med.
Det är inte roligt att vara ensam, även då jag inte har problem med att vara själv.

Men vi passade inte i hop.
Hur mycket vi än försökte.

Vi är väldigt olika och vill ha våra liv på olika sätt.
Jag försökte att anpassa mig men blev alltid besviken i slutändan.

Så vill man ju inte leva.

Jag vill ju kunna må bra i förhållandet och dessutom känna att jag får stöd i från min partner.
Men det fick jag inte.
Jag var snarare stöd åt honom.

Något som är viktigt är ju att kunna luta sig mot sin partner i bland, speciellt när jag var sjuk.
Men då fick jag klara mig själv och han blev mest sur.

Men inget ont om honom.
Vi är olika och hanterar saker olika.

måndag 9 oktober 2017

J velar och velar

J ringde och sa att han kände sig ensam och saknade mig.

Suck....

Han sa att han vill att det är slut men han kan tydligen inte släppa mig.

Han känner sig osäker och velig angående det mesta i livet just nu.

Han låter allmänt förvirrad ang. oss.

Jag sa:

Att han inte kan hålla på och vela fram och tillbaka.

Han har gjort slut och får då stå fast vid det.
Det innebär att vi inte hörs.

Vill han att vi börjar dejta och känna efter hur det känns, då får han säga det.

Han kan inte hålla på och störa mig.

Hur fan ska jag kunna gå vidare och släppa honom ur tanken helt?

Han förstod och sa förlåt.

Vad det nu betyder, suck.

Jag känner att jag orkar inte prata eller skriva nåt mer om J på ett tag.

Radioskugga.......

lördag 7 oktober 2017

I dag känner jag ilska

Jag känner mig så jäkla arg i dag.

Hur fan kan man vela sådär fram och tillbaka som han gjort?
Hur i helvete kan man inte prata om det, ta en andningspaus, eller något istället för att bara göra slut??

Jag ringde honom i torsdags och sa bestämt:
"Jag vill klippa alla band till dig så jag vill att du kommer hit med resten av mina saker."

Det var bara typ 5 prylar.

Han reagerade men kom ändå hit i fredags.

Vad hände?
Jo, han var här i 3 timmar, satt nära, hade handen på mitt ben, frågade om andra killar, osv.

Jag blev förvirrad, som han gjort mig förut flera ggr.

Dagen efter så ringde jag faktiskt honom.
Jag frågade:

"Hur kändes det i går?"

Han var inte tydlig så jag bad om att få ett mer uttömmande svar.
Han sa:

"Jo. men jag känner mig helt klar med dig och det är typ på kompisnivå."

Jag sa då: "Ok, men ena dagen säger du såhär och andra dagen säger du på ett annat sätt. Du verkade vilja vara nära i går."

"Ja, men det kändes hemma. Jag vill att det är slut men det är klart att jag är osäker."

Jag blev less och sa:
"Ja ja, då vet jag. du får ha det så bra i livet."
Han skrattade och frågade varför jag sa så.

"Ja, men så är det ju, vi kommer inte att höras nåt mer."

Sen så avslutade vi samtalet.

Jag känner mig klar med honom.
Jag gör faktiskt det.

Men jag tror på nåt sätt att jag behövde att han bekräftade vad jag ville av det hela.
Att jag liksom blev styrkt i mitt beslut.

Han gav mig säkert en biljett från förhållandet genom att göra slut.

Har länge känt att jag borde avsluta det.

Men, man vill ju pröva allt innan man ger upp.

Men tydligen inte han.
Att han inte pratade med mig!

Det gör mig arg, i dag är jag arg!

Hur kan han, efter all tid i hop, seriöst förhållande, involverad i familjer, mm, och så bara göra slut??!

Bara sådär!

Nä fy fan!

Jag är inte bitter för att jag har lagt 2 år på detta.
Jag är inte ledsen för allt jag har gjort för honom.

För jag är sådan som person och jag vill att någon gör detsamma för mig.

Jag förstår ju såhär i efterhand att vissa saker hade jag kunnat låta bli att göra.
Istället sagt att: "Fixa bort dessa saker, så är jag hos mig så länge, sen kan jag komma dit."

Men i det stora hela så ångrar jag inte saker.

Men..... i dag är jag arg på honom!

måndag 2 oktober 2017

Virrvar av tankar och känslor

J ringde dagen efter och bad om ursäkt.

Han sa att det var för mycket känslor att hantera i fredags.

Jag var kort i ton och samtalet avslutades ganska snabbt.

Jag sa till J att det var såhär han ofta gjorde i vårat förhållande.
Sårade mig på ett eller annat sätt och sen bad om ursäkt.

På lördagen så kändes det fel att sitta själv i soffan.
Jag ville ju till min familj....

Men den har jag ju inte kvar.

Fick påminna mig hela tiden att detta inte är ett vanligt bråk mellan mig och J.
Han vill faktiskt inte ha mig.

På lördagskvällen så var jag ute med några vänner.
Jag kände mig ganska osäker men ändå var jag mestadels glad.

Jag fick en del uppmärksamhet när vi var ute och jag kände mig lite förvånad men ändå glad för det.
Man får ju ganska dålig självkänsla efter en sådan här grej....

Sen var jag också på bio med en kompis.
Det var skönt att göra saker i helgen, känna att livet rullar vidare.

Men i morse fick jag ett bakslag.

Kroppen var så tung... Jag mådde inte alls bra.
Släpade mig till jobbet men det kändes inte bättre där.

Ett grått moln hängde över mig i dag...
Jag tänkte på allt negativt som J har gjort i vårt förhållande.

Sen gjorde han slut helt plötsligt.
Utan att jag eg fattar riktigt varför.

Sen så händer det som hände i fredags, att han i princip kastade ut mig.

Det är mycket känslor att sortera just nu.
Ena dagen känns det bättre och andra dagen känns det sämre.

Just nu för stunden så tänkte jag:

Det är som att jag har försvarat honom hela tiden.
Hans sämre sidor.

"Jo men han är ju en go person." Brukar jag säga.

Må så vara, men han är också en jävla skitstövel!

lördag 30 september 2017

Säga hej då till barnen

Jag fick bevisat att J har jätte problem med känslor.

Jag kom dit på eftermiddagen.
Han hade bryggt kaffe till oss.
Vi satt ute och drack kaffe och pratade och hade faktiskt trevligt.

Sen så satt vi även och höll om varandra. Länge.
Jag var sen tvungen att gå en kort runda med hunden och han började med middagen.
Jag sa att jag var hungrig och att han kunde bjuda mig på middag.

Han lät tveksam och faktiskt lite arg.
Men han sa ja till slut.

Hans son hade stukat handen för att han hade slagit någon i skolan som hade mobbat honom.
Jag sa till J att sonen säkert mår säkert dåligt pga att vi har separerat.
Han mår inge bra helt enkelt av nån anledning.
Han agerar utåt.

J lyssnade och sa att jag nog hade rätt.

Vi åt mat och barnen var glada.

Sonen ville gå från bordet när han var klar och då sa J, kallt och argt:
”Jag vill att du sitter kvar för Rebecca och jag har ju gjort slut, och hon ska åka snart.”

Jag blev paff.
Ok, så han vill ha mig härifrån?

J började plocka undan och jag sa till honom att han verkade så kall helt plötsligt.

”Men jag vill att det ska vara klart, du skulle ju prata med barnen.
De tror ju kanske annat istället.”

Jag blev mer paff.
Att han bara vände sådär, känslomässigt.

Han kom helt plötsligt fram till mig och omfamnade mig.

Vi stod där en stund och jag blev ledsen.
Då kom dottern fram till oss och höll om oss.

Då blev jag ledsen igen och tårarna rann stilla.

Vi stod där en stund, alla tre, och bara höll om varandra.

J släppte oss och dottern klamrade sig fast vid mig.
Vi stod där länge och höll om varandra.
Hon sa inte ett ord, bara höll om mig.
Hon har svårt att visa känslor.

J fortsatte att plocka undan maten.

Sonen som hade varit i sitt rum kom ut till oss och frågade vad det var.
Jag sa: ”Ja pappa har ju gjort slut med mig så jag är ledsen och tycker detta är jobbigt.”
Sonen ställde sig nära mig och pillade på saker på köksbänken med sänkt blick.
Jag sträckte ut handen mot honom för att krama på honom.
Dottern ville inte släppa mig.

Han höll om mig men inte så mycket.
Han verkade kämpa mot att det var jobbigt.

Jag sa till dem att de får ringa mig när de vill och om de vill träffas så är det bara att säga till.

Dottern stod kvar och höll om mig och lutade sitt huvud mot mig.
Sonen var orolig.
Jag sa till barnen att det är helt ok att visa känslor.
Att de skulle komma i håg det.

Vi stod tysta kvar i några minuter.

Helt plötsligt slutade J att plocka undan, kom fram till mig, stirrade mig rätt i ögonen, och sa högt och argt:

”Jag tycker att det räcker nu! Jag tycker att du ska åka härifrån!"

Jag blev helt paff!

Barnen vände på huvudet och stirrade på mig med stora ögon.

Jag sa till J:
"Hur fan kan du vara så kall??!! Det här är ju vår stund. Kan vi inte få den?"

”Ja, men det räcker nu!! Du kan åka!!” sa han argt.

Barnen släppte mig hastigt och sprang in på sina rum.

Jag sa till J:
”Hur kan du vara så helt jävla känslokall.
Hur fan kunde du förstöra vår stund. Min och barnens?
Hur kan du säga sådär framför barnen??
Du är så jävla självisk.
Jag tycker synd om dina barn.
Efter 2 år som vi haft tillsammans. Detta är tacken!!?
Du borde verkligen söka hjälp. Du har ju för fan problem!”

Jag gick argt och grävde upp en blomma från trädgården som jag ville ta med till lägenheten.

Jag gick sen in igen och in till sonens rum, kramade honom hastigt och sa hej då.

När jag sen gick in i dotterns rum så satt hon i J:s knä och storgrät.
Hon hade väl börjat gråta och J gick dit för att trösta.

J sa till dottern: "Rebecca ska gå nu, vill du säga hej då."

Hon kom och kramade mig och jag sa hej då.

Jag gick ut i hallen och J gick efter mig.

Jag gick ut genom dörren, utan att vända mig om.
Till honom sa jag ingenting.

Jag kan se att J tyckte detta var jätte jobbigt.
Det blev så mycket känslor för honom och han visste inte hur han skulle hantera det.

Han är ingen elak person. Jag vet det.
Men han har vissa kommunikationsproblem som varit jobbigt att hantera i vår relation.

Men, jag vill inte ta sånt längre, även om jag vet vad det beror på så orkar jag inte ha förståelse för det hela tiden.
Det har sårat mig flera ggr under vår tid i hop.
Jag är trött på att försöka att förstå.

Lite får man ju faktiskt tänka på hur man är mot andra.
Framförallt om de blir ledsna pga ens sätt.

Man kan inte bara skylla på att: "Jag är sån."

Det som var skönt denna gång var att jag kunde gå.
Utan att känna mig bunden.
Jag har min egen lägenhet och det var redan slut mellan oss.
Jag hade inget som höll mig kvar.

Vi får väl se om jag hör från honom, ett förlåt kanske?

Jag tycker väldigt synd om barnen.
Vilken traumatisk upplevelse det måste ha blivit för dem....