fredag 22 september 2017

Han ringde igen och var ledsen

Han ringde mig i går igen.

Han visste inte vad han ville.
Han ville bara höra min röst sa han.

På morgonen hade han gått ut på altanen och tittat på trädgården och sett allt jag har gjort.
Då blev han ledsen sa han.
Han kände sig så deppig så att han inte gick till jobbet.

(Jag har inte jobbat den här veckan. Var för tungt mentalt.)

Vi pratade en stund, lite om förhållandet som var och lite annat.

Jag sa att jag inte vill ha någon kontakt med honom om han bara ringer för att han ser mig som en vän.
Jag är inte där nu.
Men om han ringer för att han känner saknad och att han känner sig förvirrad och inte vet vad som är rätt, då är det en annan sak.

Han sa att han ringde pga det sistnämnda.

Nu har han åkt utomlands över helgen och från och med nästa vecka så kommer vi inte att arbeta i hop. Han blev flyttad. Inte eget val.

Det är skönt för mig, att få distans.

Just nu är det bara ett virrvarr av alla känslor.

När han ringde så kände jag att jag kunde tänka mig att börja om med honom.
Börja dejta och se.

Samtidigt så vet jag inte hur det skulle kunna förändra något.
Det skulle vara om han insåg saker och ändrade sig.
Annars tror jag inte att jag kommer att bli lycklig med honom.

Första samtalet med J

När jag hade tömt huset på mina saker den andra dagen så var det väldigt tomt i huset....

J messade mig på kvällen och skrev: "Har du tagit allt nu?"
Jag svarade: "Jag vet inte."
Han skrev då: "Då kanske jag kan få tillbaka min nyckel."

Jag blev ledsen. Jag tyckte att han var så kall.
Efter all denna tid, bara sådär.

Han messade dagen efter att jag hade haft så bråttom.
Han frågade om vi kunde höras på kvällen.
Efter lite funderande från min sida så skrev jag: "Ja ring sen då."

Han ringde i går. Samtalet var väldigt lugnt.
Han började med: ”Du verkar tror att det är något med....”
Jag avbröt honom och sa att jag inte ville höra nåt om exet.
 
Han sa att det hade varit så tomt när han kom hem.
Alla mina saker var borta. Det kändes som att han hade blivit lämnad av mig.
Jag sa då: ”men du messade mig och kändes så kall när du bara skrev:
så du har tagit allt nu? Och sen frågade du efter din nyckel.”
J: ”jo men det första jag tänkte var, har hon tagit allt nu?! Vad tomt det är, det var inte vad jag trodde. Och då skrev jag bara vad jag tänkte. Sen ang nyckel, det var ju för att du hade frågat om din.”
R: ”Men varför skrev du inte allt det där som du sa nu? Att det var tomt osv. Du upplevdes som okänslig.”
J: ”Jo men du vet hur jag är. Allt kommer inte fram. Bara säger saker.
Men jag fattar inte att det gick så fort?”
R: ”Men du gjorde slut med mig. Du ville inte ha mig längre.”
J: ”Ja men ändå... det gick så fort...det var inte så jag hade tänkt...”
R: "Men du gjorde ju slut. Varför ska jag dra ut på det och vara kvar hos någon som inte vill ha mig?”
 
J : ”Ja, jo..men ändå... Jag kände när du var borta i helgen att det var nog så jag ville ha det. Men sen på måndagen så kände jag mig pressad direkt när du sa: vill du göra slut eller? Så då sa jag bara det sådär. Jag ville egentligen inte ta det på jobbet.”
R: ”Så vad säger du? Att du inte ville göra slut? Annars hade du kunnat sagt: Det är inge bra mellan oss alls och jag vill prata om det.”
J: ”Ja, jo... jo jag vill nog att det är slut..... Det fungerar ju inte mellan oss... Det är ju inte schysst mot dig eller mig att gå och vela.”
R: ”Jag har ju velat fram och tillbaka, ganska länge. Men jag har ju stannat kvar hos dig ändå. Jag tycker ändå att man ska försöka allt innan man går och vara öppen med sina känslor och försöka att lösa saker.”
Sen sa han: ”Det har varit som en kamp mellan oss hela tiden.
En strid.... Jag fattar inte varför?”
R: ”Jag vet varför.”
J: ”Berätta gärna.”
R: ”Jo.... som jag har sagt många ggr under vårat förhållande...
Du levde ditt race och jag skulle bara acceptera det.
När man lever två så måste man komma överens om saker och kompromissa. Det finns saker jag inte gillar och det finns saker som du inte gillar.
Då får man väl prata om det och göra allt för att sin partner ska må bra.
Inte tvärtom, att bli stridslysten och kämpa för sitt och göra som man vill.
Då kan man aldrig ha ett förhållande. Sen såklart gjorde jag inte rätt hela tiden.”
J: ”tex när jag åkte bort. Jag sket inte i dig med flit. Det är bara så jag är. Sen gillar jag inte att bli kontrollerad.”
R: ”Jo, men om jag säger att det känns som att du skiter i mig när jag har ringt eller messat och du inte svarar förrän dagen efter.
Jag har på ett snällt sätt förklarat min upplevelse och frågat dig om inte du i alla fall kan slänga i väg ett mess: ”såg att du har ringt, var det nåt viktigt?
Jag ringer dig i morgon.”
 
Man behöver komma överens om saker om en relation ska fungera.
Du har lyssnat men sen har det inte fungerat helt ändå.
Jag blev ju mer och mer sårad.
Då drog jag mig undan.
Känslomässigt och intimt.
Sen har jag inte kontrollerat jämt... jag har ju mina hjärnspöken och vill ha kontroll på saker och ting men ofta så frågar jag om saker bara för att.
Jag gör ju likadant med polare. Det är synd att du bara har sett det som kontroll."
 
J: ”ja och när du drog dig undan så gjorde jag det också.”
 
Vi kom inte fram till nåt speciellt.
Vi pratade en timme och det gick lugnt till men inte så många ord sades egentligen.
Båda var trötta och matta.
 
 
 
 
 
 
 
 

måndag 18 september 2017

Jaha då var man singel igen då...

Då jag kom till jobbet i morse så mötte jag J.

Jag såg direkt på honom...
Det var inte min kille längre.

J: "Kan vi ses efter jobbet och prata?"

"Du vill alltså göra slut". sa jag.

J: "Vi kan väl prata sen istället."

"Nej, säg nu, det är ju så ser jag, du vill göra slut?"

J: "Ja...."

Det brann i huvudet på mig!
Jag skällde ut honom.

"Hur kan du bara göra såhär? Efter 2 år, ett seriöst förhållande.
Hur kan du bara göra slut från ingenstans?! Man ska väl för fan prata med vararandra! Du sa förut att jag måste gå och prata med någon.
Vet du varför jag mådde dåligt? För att jag hade det jobbigt med dig!
Det är DU som borde gå och prata med nån!
Hoppas att det går dåligt för dig i livet!"

Det där sista var onödigt, jag vet...
Men jag var sååå besviken och arg.

Sen vände jag på klacken och gick.

De få gångerna jag passerade honom under dagen så tittade jag bort.
Ignorerade honom helt.

Jag åkte sen hem till honom och kastade ner mina kläder och saker i sopsäckar.
Jag var så besviken.
Jag fyllde min bil till max.

Han var fortfarande på jobbet.

När jag var klar så var det så tomt i huset.....

Sorgligt...

I morgon ska jag få hjälp av en kollega att flytta det sista.
Mina stora blommor och mitt akvarium.
När J är på jobbet.

söndag 17 september 2017

J har gjort slut

Nu sitter jag här i min lägenhet.
Jag och hunden.

J gjorde slut, sen tvekade han, sen ville han inte göra slut men var ändå distanstagande dagarna efter.

Han gjorde slut helt från ingenstans.
Bara helt plötsligt.

Jag däremot har sagt att vi måste göra nåt ordentligt för att jag kommer inte att vilja vara kvar om det inte blir ändring.
Jag är väldigt tydlig med mina känslor och tankar.

Han tyckte inte att vi behövde prata om det, att fortsätta.
Det var bara att köra på sa han.

Det fungerar inte så anser jag.
Man måste ju prata om lösningar.
Annars kommer det inte att hålla ändå.

Jag tog beslutet att åka hem över helgen.
Jag har inte varit i min lägenhet på väldigt länge, jag bodde ju hos honom.

Han ringde mig i dag och sa att han behövde vara själv längre.
Han hade ju barnen och efter helgen så åker de till mamman.

Så han ville vara ensam i veckan.

Jag sa att jag också hade tänkt att stanna i lägenheten i veckan.
Att det inte bara är han som måste tänka.
Mentalt så känner jag redan att det är slut, sa jag.

Han blev paff och sa att detta inte alls var väntat.

Vad tror han?
Att jag bara ska pausas och skickas i väg tills han vet?

Nä, så fungerar det inte.

Det har hänt mycket mellan oss....
Mycket tjafs, ända från början.

Han är van att göra som han vill och jag är inte rädd för att säga min åsikt.
Det är inte ok att leva och agera som han gör.
Jo, om man är singel.
Man måste ha respekt, visa hänsyn, vara hjälpsam och kompromissa i en relation.
Man är två personer som lever i hop.

Han är ingen ond människa.
Han gör inte saker för att vara elak.

Men jag vet inte om jag vill leva med den personen han är, resten av min framtid.
Jag blir inte lycklig och jag har känt mig ganska ensam.

söndag 13 augusti 2017

Livet är bara, "okej"

J har precis åkt i väg för att prata med sitt ex.

Det känns lugnt men samtidigt skumt.

Jag har sagt att man kan hitta tillbaka till varandra, men han bara fnyser.
Han är väldigt kär i mig och ser inget annat.

Jo, jag vet... Men jag är ändå inte naiv.
Saker och ting kan förändras.

Så vi får väl se hur det går.

Jag har ett helt ok liv med J.

Men i bland frågar jag mig om man bara ska nöja sig med, "okej".

Det är inte jätte kärleksfullt....
Han känns ofta som en främling då det kommer till närhet.

Vi har inte så jätte mycket närhet och för mig är det konstigt.
Han tänker inte ens på det.

Vi har en fungerande vardag och funkar bra i hop i hemmet.

Vi gör dock ingenting tillsammans.
Han har åkt i väg nästan varje barnfri helg och gjort något med vänner.

Jag känner bara att jag är hemma, lagar mat, styr upp hans liv och ja... inget mer.

På sistone har jag börjat fråga mig själv vad jag vill.

Vad vill jag?

Jag vet inte svaret på det men jag känner mig inte nöjd.
Jag känner mig inte lycklig.
Jag är inte så jätte glad heller.

Jag känner mig ensam i relationen.
Mest bara..."okej" med livet.

Ska det vara såhär?
Nej det tror jag inte.

Men det kan vara en period också.
Jag tror inte att livet är ett lyckorus hela tiden.

Jag känner att mitt liv är att serva Js liv.
Hans barn, hans skola, hans jobb, hans vänner, hans hem, osv....

Jag undrar vad jag vill?

Jag tänker alltid på andra och vad jag ska göra för dem.
När vi har barnen så tänker jag jämt på:
När kommer de hem? Vad ska vi äta till middag? När de kommer hem ska de....
Bara för att ta ett ex med barnen.

Jag har svårt att tänka på mig själv och bara vara närvarande i stunden.
När jag åker från tex, jobbet så går min tankeverksamhet åt planering och problemlösning.

Jag skulle vilja tänka typ: "Nu sitter jag på tunnelbanan, vad är jag sugen på för mat? Jag orkar inte laga mat direkt då jag kommer hem, jag tror jag ska ta en långpromenad med hunden och bara va."

Tänk om jag kunde släppa saker och låta J sköta mer.

Jag är inne i ett ekorrhjul som bara snurrar på.
Jag hinner inte stanna upp och känna efter vad jag vill.

Det är och har varit så mycket J hela tiden.

Jag ska acceptera/hantera:
Hans sätt att leva, hans ex, hans barn, uppfostran, konkurrens från hans barn, kommunikationen oss emellan, brist på närhet, hans hem, osv...
Listan kan utvecklas men jag pallar fan inte.
Blir matt bara då jag skriver detta.
Det har varit så jäkla mycket.

Vem är jag? Vad fan vill jag?

Ja, detta har smugit sig på mer och mer.

Jag får väl ta upp detta med psykologen och se vad jag kommer fram till.

torsdag 10 augusti 2017

J ska prata med sitt ex...

Min kille ska ha ett samtal med sitt ex om några dagar.

Hon ville det.

Han säger att han inte har behov av att prata med henne.
Men hon har behov av det.

Jag fattar, jag skulle också vilja snacka.

De har ju också barn i hop så saker och ting måste redas ut.

De kommer antagligen att prata om sitt gamla förhållande.
Varför han stack och träffade nån ny.
Vad som hände, hur de hade det i sin relation, osv.

Jag förstår, jag har själv haft det behovet med ett ex som bara stack.

Men, det känns jäkligt olustigt ändå att de ska träffas på tu man hand och prata igenom allt....

Högt provsvar men ändå friskare?

Sjukdomen har hållit sig i schack.
Inge symptom från tarmen.

Men jag har varit matt, trött som fan och orkeslös.
Som vanligt då...

Jag lämnade ett prov i våras som visade 28.
Sen gjorde jag ett nytt prov nån månad senare och det visade 34.
Har man under 50 så är man typ frisk.
Jag har därför, med läkarens inrådan, trappat ned på cortiment. (Kortison.)

Sen för några veckor sedan så lämnade jag ett nytt prov.
Även en massa andra prover på hur kroppen mår.

En dag så ringde de från sjukhuset.
Det var en läkare som gjorde bevakning åt min läkare som var på semester.

Han berättade för mig att mitt värde från tarmen hade stigit till 576!

Jag kunde inte fatta det!?

När jag var väldigt sjuk i vintras och hade blod mm och var helt sjukskriven, då hade jag 534.

Va??!!

Jag fattar fortfarande inte.

Har de skrivit fel?

Har jag fått skov men att rökningen (ja, jag har börjat röka...) skyddar och låter det inte bryta ut?

Nån måste ju ha skrivit fel siffror på svaret.

Jag chattade med en grupp på fb om detta.

Det var någon som berättade att det provet kan visa fel om man tex har gått på värktabletter (NSAID), haft mens eller annan infektion.

Jag gick på Alvedon i en hel vecka innan, (migrän) fast de tillhör inte nsaid gruppen.

Så jag fattar ingenting....

Jag väntar på att min egna läkare ska ringa.

Läkaren som ringde föreslog att jag skulle komma in för en undersökning eller höja dosen kortison.

Eftersom jag mår bra i tarmen så sa jag att jag ville vänta tills min egna läkare kom tillbaka och prata med henne istället.

På blodproverna noterade jag avvikelser på:

Erc (B)-MCV
Mitt var: 102
Referens är: 82-98

Erc (B)-MCH    
Mitt var: 33
Referens: 27-33

Försökte att googla men man blir ju inte klokare på det alltid.
Anemi, b-12, vad vet jag.

Jag får helt enkelt vänta på att läkaren ringer.