söndag 7 januari 2018

Att sluta röka eller inte...

När jag tänker att jag ska sluta att röka så blir jag mer röksugen oftare och tänder en cigg fler gånger...

Men, att tänka på att jag ska sluta röka, är i alla fall ett steg i rätt riktning.

I dag ska jag ta nästa steg, att hoppa över eller låta mig själv vänta tills jag röker.
Nu har jag faktiskt väntat i en timme på min första cigg.
Jag märker hur kroppen börjar skrika efter nikotin.
Sjukt att det är så...

Det är ju ändå bra att jag hållit ut lite. :)
Det är som att bråka med mig själv.

"Ta en cigg!"
"Nää det tänker jag inte!"
"För i helvete, ta en cigg jävel!"
"NÄÄÄÄÄ, Du kan dra!"

Hahhahaha

måndag 1 januari 2018

Killen J, året som gått och en ny framtid

Jag har varit ledig i 10 dagar nu.
Det har fått mig att sakta börja reflektera över saker.

Jag har varit sjuk hela tiden det senaste året.
Både kroppsligt och psykiskt.



Det jag ofta fick höra av J var att jag var en sjuk person.
Jag sa att jag inte var en sjuk person utan att jag hade en sjukdom.
Det är skillnad.
Vill inte bli definierad som en sjuk person, det gynnar ju inte en att bli frisk.
Han propsade på att jag var en sjuk person.

När han var jobbig mot mig och jag lugnt försökte förklara, men han inte gav sig, så fick jag till slut raseriutbrott. De kom tätare och tätare.
Jag kände inte igen mig själv.
Efter ett tag så la sig utbrotten och jag blev mer och mer deppig istället.

Hans föräldrar som är psykologer sa vid flera tillfällen att jag behövde gå och prata med någon.
De tänkte att jag kanske även hade borderline.
(vilket jag, enligt tester, inte var! In your face!)
Hans pappa försökte även hjälpa mig att hitta en psykolog.
J sa samma sak, att jag verkligen behövde gå och prata.

Jag blev mer och mer ledsen och fick mer och mer svarta tankar, vilket skrämde mig. En dag fick jag panik och så att jag till och med ringde akutpsyk.
Jag jagade psykolog och en dag så fick jag napp.

Jag har gått där i snart 6 månader.
Det är bra, jag har insett att jag alltid har kört på i mitt liv, men jag har hållit mina känslor på avstånd.
Jag har ju trots allt en tuff barndom i bagaget plus att jag har fått en sjukdom som behöver sörjas.
Psykologen har sett igenom mig, hon förstår att jag kämpar på trots smärta osv, men att kroppen nu säger ifrån. Det har varit för mycket för mig och hur mycket jag än vill, så vill inte kroppen.
Jag har varit extremt trött, orkeslös och andfådd ett bra tag nu.

En läkare hos psykologen ställde diagnosen, depression, på mig nyligen och ville att jag bara skulle jobba 6 timmar om dagen i en månad. Hon erbjöd mig även att börja med antidepp piller.

Jag har också insett att hela relationen med J, fick mig att bli "sjukare".
När man också får höra det från andra så blir man sjukare.
Det var ingen som var positiv och pushade. Tvärtom....
Han själv är ju ingen positiv person, det var ju jag som drog honom framåt och hjälpte honom med att se olika vägar i livet.

J gav upp oss, utan att säga något, hade skaffat kontakt med ett gammalt ex, halvt bakom min rygg, och gjorde slut med mig för att påbörja en relation med henne.

Jag ville gå i från relationen för länge, länge sedan, men det var svårt.
Speciellt när han alltid stoppade mig.
Jag minns en gång då jag åkte till min lägenhet och sov kvar och han kom efter direkt på morgonen.
Han sa att han insåg att jag menade allvar och lovade att våran relation skulle bli bättre.
När han, varje gång verkligen envist ville ha mig till varje pris, då jag ville ge upp oss, så gav jag efter.
Allt han sa då, fick mig att inte göra slut.
 
Vem faller inte för någon som kämpar för en?
Dock så höll det aldrig i sig, kämpandet från hans sida.
Det var ju inte den han var egentligen.
 
Jag slutade dock att springa i väg då det blev struligt mellan oss, jag bestämde mig för att stå kvar i det jobbiga och kämpa för vår relation.
Men det blev till slut alltid besvikelser från min sida, jag pratade och pratade med J.
Han sa att han förstod men sen gjorde han samma sak igen.
 
Jag minns att jag, i början, sa till honom att han skulle ha det bättre med en annan tjej som var mer som honom.
Nej, det ville han inte.
Jag skulle stått på mig kanske ha gått, istället för att falla för hans ord.
Men det är klart att jag föll för det.
Vilken kille, som kämpar för att ha mig i sitt liv, tänkte jag.
 
Men när han hade kämpat för att hålla kvar mig, ja, tills allt hade lugnat sig, då struntade han i mig igen. Jag kände mig väldigt ensam i relationen och så ska det verkligen inte vara.

Jag sa ofta i slutet av relationen att jag ev tänkte gå om det inte blev bättre.
Jag var verkligen på väg, jag hade fått nog.
Men jag hann inte, vi hade kunnat få ett mycket bättre avslut mellan oss om han inte hade gått till nästa direkt bakom min rygg.

NU

Jag brukade tänka positivt och hitta min styrka innan jag träffade J.
Jag brukade ha bra självförtroende, självkänsla och vara modig.

Allt detta var nu som bortblåst.
Det förhållande jag hade haft hade sakta brutit ned mig.

En dag så var det som att jag såg på allt med nyktra ögon.
Det var slut med det nu!
Jag skulle hitta tillbaka till mig själv.

Jag har ältat relationen fram och tillbaka nu efter separationen.
Varit ledsen och sorgsen.
Även haft riktigt tunga dagar då jag kände att jag inte såg någon mening med att fortsätta livet.

Jag har insett att han hade problem med sig själv och har alltid haft.
Jag har nu insett att vi var väldigt olika
Det såg jag redan då vi var tillsammans, men det är ännu tydligare nu.

Varför han ville ha mig så mycket då, kanske var hans ego.
Han var väl rädd för att vara ensam.
Inte vet jag.
Han lämnade sitt ex för mig och han lämnade mig för en annan tjej.
Han jobbar inte med sina demoner och han kommer aldrig att kunna springa i från dem.
HAN behöver verkligen gå och prata om sitt, snacka om att lägga över det på mig...

Men för att lära sig något av livet så ångrar jag eg ingenting.
Den tiden jag hade med honom har gett mig insikter om mig själv.

Nä, jag tänker inte ta antidepp piller.
Jag tänker inte heller bara jobba 6 timmar om dagen.
Jag tänker jobba 100%.

Den sista sjukskrivningen jag hade på 50%, nekades av försäkringskassan, 1,5 månad efteråt.
Det gav mig en ordentlig ekonomisk smäll och det vill jag inte riskera igen.
Jag kan inte jobba 6 timmar  om dagen för att jag behöver återhämtning och samtidigt ha ont i magen av stress över att fk kanske inte beviljar det.
Då faller ju konceptet av att jag ska ha återhämtning....

Jag dejtade en kille kort efter J, det funkade inte.

Jag och en kollega hade extremt starkt band mellan oss, det var som en elektrisk laddning mellan oss varje gång vi sågs på jobbet, han sa även att han var intresserad. Men han ville inte gå vidare alls. Han hade för mycket rädslor sa han.

Sen träffade jag nyligen en gammal flört, det hände inte så mycket mellan oss, än... 
Han är mycket yngre än mig och det är bara fysiskt från min sida, han är fotomodellssnygg och åtrår mig. Vilken jäkla egoboost!
Det behöver jag verkligen just nu.

Så jag blickar framåt nu.
Nytt år, nya chanser.
Jag mår just nu ganska bra faktiskt! :)

lördag 2 december 2017

Struligt i jobbet och omplacering

Det har varit ganska tungt på jobbet.
Lagbasen har varit pedagogisk då han har visat mig någon arbetsuppgift.
Men han har inte haft tid att vara med mig.

Det återstod då bara 3 kollegor.
Två av dem var äldre herrar som mest skötte sitt och inte var så pratsamma. 

Den tredje verkade trevlig först men vissa dagar så var han irriterad.
Jag fick sällan ordentliga genomgångar av arbetsuppgifterna och ställde jag sedan frågor så suckades det eller blev sura miner.

Allt detta resulterade i att jag inte vågade fråga tillslut.
Jag blev också utskälld av den ena kollegan för ingenting.
Jag störde honom i hans jobb, sa han.

Att jag inte tog egna initiativ skulle göra så att folk ogillade mig, sa han argt. 

Det är svårt att ta egna initiativ när man inte kan yrket.

Det var jätte jobbigt att gå till jobbet varje dag.
Min självkänsla blev lägre och lägre.
Jag blev mer och mer osäker.

Jag är trevlig, glad, social och ödmjuk.
Om någon helt plötsligt är sur mot mig och säger något som får mig att känna mig dum, då blir jag paff.
Jag har då svårt att säga ifrån.
Det kommer så plötsligt så jag har svårt att finna mig själv i situationen när det är någon som jag inte känner.

Men tillslut så pratade jag med facket.
Jag ringde dem för att jag hade en annan fråga och fick veta att det fanns en facklig klubb på mitt jobb. Jag tog reda på vem som var ordförande och ringde honom. I det samtalet så lättade jag på mitt hjärta.

Jag sa också att i mitt första år som lärling så föll jag mellan stolarna.
Jag fick i princip byta lysrör och andra lättare uppgifter.

Det fanns så mycket mer jag borde ha lärt mig då.
Alla verktyg, jobbat mer med annat.

Han var väldigt snäll och pedagogisk.
Han förstod mig och tyckte att allt hade blivit fel för mig.
Han kontaktade därefter min chef som bara kunde hålla med.

Så nu äntligen så blev jag flyttad till ett nytt bygge.
Jag börjar där på måndag.
Det är ca 25 killar där och jag ska gå bredvid denna kille som jag pratade med. Känns spännande men även lite läskigt då självkänslan fortfarande är låg efter allt som hänt.

Killen I avslutade

Killen I och jag har träffats ett par ggr.

Vi har funkat bra i hop.
Vi har skrattat mycket och förstår varandra bra.

Jag har känt hela tiden att jag bara ska ta det som det är, så får man se vad som händer.

Men ju mer vi hade kontakt så började jag känna att han var svår att nå.
Vilket jag tillslut sa till honom.
 
Han berättade för mig att han var rädd.
Rädd för förhållande, även då han vill ha det med någon.
Han var rädd för att såra mig.
Rädd för att bli sårad, rädd för hur man skulle passa i hop, rädd för det mesta.
Han hade dåliga erfarenheter.

Jag om någon kan förstå rädsla, men jag är inte den som bara ger upp.
Man måste kämpa emot sina rädslor.

Men det blev tillslut så.
Att han drog sig undan mer och mer.
När han drog sig undan mer och mer så frågade jag tillslut varför.

Han messade och sa då att det inte kan bli något mellan oss.
Han var också rädd för att bli någon reserv.

Jag svarade på det messet men det kom inget tillbaka.
Så jag ser det som att det är avslutat mellan oss innan det ens han bli nåt.

Men jag vill ju inte ha någon som är rädd, eller ja, jo, men även om någon är rädd ska de säga det och sedan stå kvar.
Det gjorde inte han.

J dök upp hos mig helt plötsligt

Några dagar hade gått efter att jag ringde J.
Jag tänkte rätt mycket på honom, barnen, hans "nya" ex, osv.

Jag funderade på den nya tjejen rätt mycket. Även på hans ex innan mig.

Jag stod och diskade och tittade ut genom fönstret.
I samma sekund som jag gör det så ser jag hur J svänger in med sin bil på parkeringen!

Jag blev så paff!
Blev så överraskad!

Jag släppte disken och bara funderade på vad som skulle hända nu.

Några sekunder senare så ringde min mobil. Det var han.

"Hej, jag är utanför, jag tänkte lämna dina böcker."

Jag sa bara, ok.

Han kom upp och då jag öppnade dörren så skakade jag i hela kroppen.

Där stod han. Det kändes så märkligt, det var ju min sambo, fast det var ju inte det.

Han sa att han var i närheten och ville inte posta böckerna då han kunde lämna dem nu istället.

Jag höll distans.

Jag sa: "Men jag ville inte ha någon kontakt alls. Det visste du."

J: "ok...ja jag förstod nog inte att du mena så. Det var nog inte helt genomtänkt."

Hur kunde han ha missförstått det?
Jag tror inte det.
Jag tror att han gjorde som han själv ville, han är envis.

Vi pratade kort, kändes krystat.

Han skulle gå.
En del av mig ville krama honom, en del ville inte det.

"Jag vet inte om man ska kramas eller inte...". sa jag.

"Du kan få en kram." sa han och kom fram till mig.

Vi stod och höll om varandra länge.
Jag kände hans doft.

Jag sa: "Det känns som om det var i går."
"Ja..." sa han.

När vi släppte varandra så såg jag på honom att han tyckte att det var jobbigt.

Sen gick han.

Jag mådde inte så bra resten av kvällen.

Men på morgonen var det som att det aldrig hade hänt.
Jag mådde bra igen och det var jätte skönt.

Jag ringde J som hade ny tjej i sitt liv

Jag fick något ryck och ringde J.
Efter 4 veckors tystnad.

Varför vet jag inte, jag tror att det hade med jobbet att göra.
Jag trivs inte och det har hänt en del saker.

När vi bara hade pratat i någon minut så sa han glatt rakt ut:
"Jag och I träffas nu!"

(Det är hans gamla ex, som han kontaktade bakom min rygg då vi var i hop.)

Jag kom av mig helt.

"Det var INTE vad jag ville höra. Det var inte så schysst av dig att säga det."

Jag fann mig inte efter det och ville avsluta samtalet.

En stund efter samtalet så messade jag honom.

"Jag vill att du postar mina böcker till mig."

Jag ville inte hämta dem eller ha någon kontakt alls.

onsdag 15 november 2017

Så blev jag sjuk igen....

Jag har ju ätit kortison ett bra tag.
Cortiment heter det.

Jag trappade ner då jag blev bättre och tog till slut bara 1 tablett i veckan.

En vecka så glömde jag och kom på det en vecka senare.
Funderade då på om jag skulle pröva att vara utan.

Vilket jag gjorde.

Efter 2 veckor utan cortiment så fick jag skov....

Jag som hade jobbat 50% ett bra tag nu och funderade på att gå upp i arbetstid......

Jaha.... bara att börja med medicinen igen.
Får se hur lång tid det tar denna gång innan jag blir bättre då...

Jag känner att detta är ett känsligt ämne just nu.

Jag har mycket tankar kring min sjukdom och jobb mm men jag vill inte skriva mer om det just nu.
Det är tillräckligt sorgligt som det är....