onsdag 28 november 2012

Killfronten

Ofta är det så att det kan gå en längre tid utan en kille i sikte.
Sen vips, så dyker det upp flera på samma gång.

Nu finns det några som jag har kontakt med, jag har inte träffat någon av dem ännu men det närmar sig för en fika.

En av killarna, E, jobbar på en skola och håller på med musik.
Han ska tydligen släppa en singel snart.
Grejen är att jag är tveksam...för han är bara 28 år.....
Inte ofta man står på samma plan i livet då.

Han vet om vad jag vill i livet, absolut, det är viktigt att killar vet om det direkt.
Jag har ingen lust att tramsa.
Men jag tänkte att jag iallafall ska träffa honom på en fika och se.

Sen har vi, A.
Han är jätte vettig!
Vi pratar samma språk och vill samma saker i livet.
Han vill verkligen utvecklas och prioriterar att få ett bra liv.
Han är 42 år.
Saken är den att han har gjort saker tidigare i sitt liv som inte är så bra...
Använt droger...
Men han är "cleen" nu och jobbar för att få ett bättre liv.

Sen har vi O.
Han är 39 år, jobbar som förskolelärare.
Han varken dricker eller röker.
Han vill bilda familj.
Han är en glad och kärleksfull person.

Men...det finns inga "men" vad jag vet....

Men, vi får se vad allt detta ger ;)

Mitt jobb vs upphandling

När jag anställdes så fick jag inget veta.
Dock hörde jag det för ett par månader sedan av min kollega.

Jobbet ska upphandlas.

Jag är ju anställd av ett bemanningsföretag som i sin tur hyr ut mig till en stadsdel där jag arbetar som vaktmästare.

Vart 3dje år, eller vad det är, så är det upphandling.

Denna tjänst läggs ut och vilket bemaningsföretag som helst kan komma in med förslag till stadsdelen om varför just de ska ha denna tjänst.

Mitt bemanningsföretag har vunnit alla tidigare gånger, det har inte varit så många andra som har ansökt.

Häromdagen var det ett bemanningsföretag här och tittade.
Det är ju inte heller säkert att mitt nuvarande bemanningsföretag vill lägga ett nytt bud.

I vår så har de tagit ett beslut om hur det blir och den sista juni börjar det nya gälla.

Vi som redan arbetar här har tydligen första tjing på att gå över till det nya bolaget, om ett annat bemanningsföretag skulle vinna.
Annars är vi ju alltid anställda av bemanningsföretaget så då får man väl en ny tjänst
Eller inte....
Ja, ja, jag är inte orolig, allt löser sig. :)

Att bli frisk, del 3, 10.. eller.vad det nu är.. :)

Det har snart gått 2 månader helt utan medicin, eller?
Jag måste kolla så fort jag kommer hem från jobbet.

Jag har i det stora hela varit helt frisk en längre tid, men haft två, tre små återfall av något jag ätit.
Jag har varit smådålig i ett par dagar och sen försvann det igen.

I vilket fall som helst så har jag varit helt frisk i flera veckor nu.
Jag börjar sakta glömma bort sjukdomen.... :)

På huvudet ser man massor med fjun av nytt hår som är på väg ut. :)

onsdag 21 november 2012

Minnen som smärtar

Tänkte på en sak i dag.

Mitt senaste ex frågade mig ett par gånger under vårat förhållande om jag hade kommit över exet innan honom.

Ja, det har jag.

MEN

I dag hörde jag en låt på radion av en artsit han gillade.

Då jag tänkte på exet så kändes det tungt i bröstet.

Jag saknar inte honom men det gör ont då man blir påmind om hur han lämnade mig.
Inte alltid, men i bland.
Det var en tung tid.

Likaså kan jag i bland tänka på det senaste exet och det blir tungt i bröstet av vissa minnen.

Jag har likaså kommit över min barndom men vissa minnen, som att jag hittade min mamma död, även det kan i bland göra ont i bröstet då man tänker på det. På den bilden.

Det handlar ju inte om att man inte har kommit över vissa saker och gått vidare.
Det kan ju fortfarande göra ont i bland då man tänker på saker.
Inte alltid, men i bland.

Vissa saker tar nog väldigt lång tid att blekna bort, även känslomässigt....

Alkoholens påverkan

Sätt på ljudet!

http://www.youtube.com/watch?v=XwdUXS94yNk&noredirect=1

tisdag 20 november 2012

Öronproppar

En konstig sak...

I bland köper jag öronproppar, de gula, från apoteket.

Jag får de inte att sitta ordentligt i örat, så på morgonen så ligger de oftast någonstans i sängen.

Jag ville testa några nya sorter så jag köpte öronproppar av silicon.
Man sätter de bara för hörselgången, de ska inte in i gången som de gula.

Sen pressar man och formar, när de är på plats så låter det ungefär som när man sjunker ned i badet, med öronen under vattenytan.

Saken är den....

Jag satte dit dem en kväll innan sovdags.
De sitter ordentligt.

När jag vaknade på morgonen så upptäckte jag....att de låg på nattduksbordet?

Inte ditslängda, utan de låg prydligt bredvid varandra....?

Någon natt senare så stoppade jag dem igen i öronen innan jag somnade.

På morgonen så ligger de prydligt på sänbordet igen.

Hahhahahahahhahahahah!

Är inte det jäkligt skumt. :)


måndag 19 november 2012

Migrän igen

Jag skrev ju förut att jag kände mig lite nere och lättretlig.

Jag trodde att det kanske kunde vara mensen.
Nu vet jag en annan orsak också...

Frågan är vad som gjorde vad...

Migrän.

Jag fick det i går.

Hade det hela dagen, vaknade på natten av sprängande värk, gick upp och tog en tablett och hade även värk direkt då jag vaknade...

Migrän gör ju så att man får humörsvängningar innan det bryter ut.
Man kan även bli trött och känna sig dålig ett par dagar innan.

MEN

Även mens kan utlösa en migrän attack.

Suck...får väl skriva upp det nogrannt, vad som händer, så kanske jag vet vad som orsakar vad.

Tabletten från imorse hade klingat av nu och värken kom tillbaka.
Den smyger sig på, man känner lite, lite....bultande i huvet...

Sen helt plötsligt, då man böjer sig ned, hostar, snyter sig, skrattar till, BOOM!
Skarp fruktansvärd smärta! Det känns som att hjärnan håller på att tränga ut i huvudet.

Ni vet när man har sprungit och stannar, då känner man hjärtat jobba för fullt.
Det slår så hårt och fort och det känns som att det ska hoppa ur kroppen.

Så känns det i huvudet när jag får mina migränanfall.
Det är lugnt i ett par minuter...sen räcker det med att du vrider på huvudet så kommer den pulserande smärtan i några minuter.
Så håller det på för att eskalera i styrka och så känner man den mer och mer regelbundet.
Jag börjar skaka i händerna och kroppen blir jätte svag och darrig.

Min mat var färdig och jag tog en tablett precis då.
Jag klarade halva maten, sen gjorde det SÅ ont så jag la i från mig besticken och bara satt och blundade. Jag satt i soffan.
När det inte bultade så mycket så lutade jag mig sakta, sakta ner i soffan.

Det tog mig ett par minuter så somnade jag till.
Sov väl kanske fem eller tio minuter men det räckte för att tabletten hade tagit över och smärtan var borta.
Man blir tydligen trött av migrän tabletterna oxå.

Jobbigt.... Hoppas det blir bra i morgon då jag ska till jobbet.
Som den nyfikna person jag är, så letar jag massor info på google om migrän. :)

söndag 18 november 2012

Remicade kommentar


"Hänger" i bland på http://www.magotarm.se/mag-tarmforum/crohnkolit-forum/
och vissa där blir arga på oss andra som har blivit friska av kosten eller de som håller på att experimentera. Vi som experimenterar med kosten är inte så stora anhängare av medicin...
Det blir vissa oxå arga på.

De säger att de har prövat att ändra kosten men inte blivit friska och därför är medicin bra för dem.

Visst, jag vill inte säga att de som inte testar är dumma, absolut inte, alla gör ju sina egna val i livet.
De som har testat och fortfarande är dåliga..ja...det är väldigt tråkigt...

Men har de verkligen testat allt??

För mig var det ju inte endast kosten utan även det psykiska som jag behövde ändra.
Livsmönster och relationer.
Jag fick gå på medicinsk yoga för att knuffa mig i rätt riktning.
Vissa kanske behöver terapi.

Plus att det beror på hur känslig man är.
Vissa måste ändra kosten mycket, tex glukossirap som finns i godis mm.
Det innehåller gluten.
Så vissa måste kanske plocka bort mer i kosten.

Denna kommentar fick jag i dag på ett gammalt inlägg om Remicade.
Blev på nåt sätt glad att läsa den. :)
Glad att jag kämpade emot.
Jag vet en som fick sin lever utslagen av denna medicin.

"Hej !
Jag har fått Remicade mot Crohns och Bechterews under flera år, men från förra våren till i våras höll jag upp för jag kände mig förgiftad. Blev övertalad av min mag-tarmläkare att börja igen, hann få 3 uppstartsdoser sedan fick jag proppar i båda lungorna, därefter lungödem 2 ggr. i hö. lunga och sist men inte minst nu letar "de" efter cancer som jag är bergsäker kommer av den medicinen. Passa dig för Remicade, känner till flera som fått cancer av den."


Du som har skrivit kommentaren, tack!
Mitt val kändes bra men ännu bättre nu.

Jag hoppas att du har läst fler av mina inlägg här på bloggen och ser att jag har valt en väg som har gett mig resultat. Det finns länkar osv till att må bättre. :)

fredag 16 november 2012

Verklig deppighet eller bara inprogrammerat?

Jag har haft en släng av deppighet, kanske några minuter om dagen i några dagar.

Jag stannar upp och frågar mig själv varför?
Jag är ju en glad och positiv person.

Jag har tänkt på att jag är ensam.

På jobbet blir jag i bland påmind om mitt ex, av vissa arbetsuppgifter, att han har en tjej, att han har nån. Sen tänker jag på vänner som har partners.

Jag har egentligen inget problem med att vara själv.

Det finns många stunder då jag är ensam som jag skrattar med åt hundens roliga upptåg.
Jag är glad och på kvällarna nuförtiden så har jag perioder då jag stänger av ljudet på mobilen för att jag vill vara med mig själv.
Tända ljus, äta gott.

Men jag vill ju så gärna dela mitt liv med någon.

Sen tänkte jag på jul, det kändes ensamt, jag vet att när julfirandet är över så får jag åka hem själv...
Till en tom, tyst lägenhet...
Det kändes tungt.

Men ofta så varar dessa små dippar bara i ett par minuter.
Jag brukar tänka på varför jag har dippar.

Jag har funderat på det där med mens.
Många tjejer där ute säger att hormonerna spökar då man ska ha mens.
Jag har inte velat att det ska vara så, jag blir lite känsligare strax innan men inte mer än så.
Nu på senare tid har jag känt mig lite retlig....
Kanske är det så ändå...att det är pga att man ska den...

Så det är en förklaring.

Sen tänkte jag på att människor som har haft en jobbig uppväxt ofta har vissa saker "inprogrammerat". Det tar tid att om programmera sig.

Att man gör sig själv till offer tex.
Jag har varit jätte duktig och brutit det mycket.
Då jag sa det till min magläkare så sa hon att det var stort för det är inte lätt.

Men åter igen, jag har hört att dessa "ensamhets" känslor fortfarande är en summa av det som har varit.

Även samhället påverkar.

"Man ska inte var ensam på jul, det är då familjen ska samlas" osv.
Bara dessa ord skapar en stress hos folk som är ensamma, tex.

Jag håller på att göra en ny blogg med bara inlägg från sjukdomen.
När jag läser inlägg efter inlägg som har varit så inser jag hur jäkla negativ jag har varit.
En annan sak jag insåg var att jag har pressat mig själv alldeles för mycket.

Jag var ju jätte sjuk! Ändå skulle jag hålla på att kämpa ist för att bara kapitulera och få vara sjuk.
Shit, det är ju viktigt hur jag mår.
Livet går inte i repris.
Nuförtiden så prioriterar jag mig själv massor.

MEN!

Man lär sig alltid något nytt och det är underbart att utvecklas! :)

tisdag 13 november 2012

Dejt 2 i november

I samma veva som jag skulle på dejt med en kille som jag skrev om i förra inlägget, så var det en bekants, pojkväns, bror, som såg mig på facebook.

Han tog kontakt och vi sågs häromdagen.
Han hade med sig blommor!
Det är jag inte bortskämd med! :)

Han var trevlig och verkade snäll.

Vi hördes av ofta och hade långa samtal.

Sen sågs vi en gång till.

Det hade gått ett par timmar.

Han blev lite obekväm och åkte hem....

Han ringde sen och bad om ursäkt för det.

Saken är den att han gjorde slut med sin tjej i våras.
Han flyttade hem, tillbaka till Sthlm nyligen.

Det visade sig att det har varit fram och tillbaka med exet...
Hon ringer varje dag och är ledsen och vill att de ska bli i hop igen...

Jaha....va fan....

Dejt i november

De flesta som läser mina inlägg om killar tycker nog att det är skönt att de har sin partner.
Att de slipper att hålla på att leta.
Jag förstår dem... men vad ska jag göra..... :)

I bland går det undan och i bland blir det längre uppehåll.

Jag blev kontaktad på en dejtsida av en kille.
Ja var lite tveksam...men gav det en chans så vi började att skriva.
När vi sen hördes på telefon och det flöt på väldigt bra.

Vi bestämde en fika.
Väl då jag såg honom live så blev jag glatt överraskad, han såg ju bra ut.
Plus att samtalen flöt på och vi satt ganska länge.

Fan, en kille som verkar "normal", är trevlig, ser bra ut. Kul!

Vi skildes åt, jag kom hem, jag fick ett sms av honom.

"Du var en jätte härlig person, mogen och vettig. Men jag kände inte "det"..."

Jaha....suck........



torsdag 1 november 2012

Osäkerheten som förpestar allt....

Jahopp......... då blir det inge mer då...

Vi pratade i telefon i 3 timmar häromdagen.
I dag så avslutade vi allt ordentligt.

På telefon utryckte han en osäkerhet, ang tex mina ex.
Han tyckte det var jätte jobbigt.
Sen var han osäker på om vi verkligen skulle passa ihop.
Men han tyckte väldigt mycket om mig, sa han.
Att det kändes jätte bra från första dagen vi träffades.

I dag så sa han att han tänkte på mig och:
"Jag tror inte att det kommer att fungera i längden i ett förhållande även om vi båda har lätt för att prata och förstå varandra vilket jag verkligen uppskattar och att vi har bra kemi och gillar varandra."

Jag frågade varför han inte sa detta på engång ist.

Han sa då att det inte var lätt eftersom han hade känslor för mig.

Jag fattade då inte vad det var som gjorde att vi inte passade i hop enligt honom.

"Jag tycker att vi båda har vissa egenskaper som kommer att skapa konflikter... Båda gillar att bestämma och säga till om saker... Både har kontrollbehov...
Känns som att vi är för lika på vissa saker pga vårt förflutna
Jag kan erkänna att jag är rädd för att hamna i ett destruktivt förhållande även om det är till hälften upp till mig"
 
 
Det är lustigt hur man ser saker olika?
 
Jag kände inte alls så som han gjorde, inte alls.
Jag har lärt mig ett och annat av mitt senaste förhållande.
En av de sakerna är att man inte behöver göra en höna av en fjäder.
 
Man kan faktiskt rycka på axlarna och säga "det löser sig" och fortsätta att vara glad.
 
Han verkade se allt som problem, medans jag inte såg det alls, jo hans svartsjuka dock.
Att den verkade vara så kraftig.
Jag ville ge det en chans, man kan vara extra osäker i början då man träffar nån, sen kan det gå över.
 
Fast han sa att det inte var svartsjuka som han kände utan att det var en principsak.
 
Ja, ja..... Jag vill ju vara på samma plan som den jag träffar.
Att man tänker likadant.
 
Så, det känns lite tråkigt, eftersom jag gärna vill träffa någon seriöst, men...
Det kommer att bli bra.
Jag behövde träffa honom för att lära mig ytterligare en sak.
 
Det var som att möta mig själv för flera år sen...... ;)
Nu vet jag hur det känns och kan lära mig från det.
 
PUSS!