Julafton 2013

Innan vi åkte i väg till familjen tog vi en lång promenad med hunden.

Vi tittade oxå på Kalle Anka och öppnade paket.

Då jag öppnade hans paket så sa han:

"Ditt och mitt hjärta." :)

Sången med musikkillen

Jag var ju hemma hos den där musikkillen.

Han spelade en slinga av en låt han hade gjort och jag fick fria tyglar att sjunga någon påhittad text till det.

Jag gillar ju att skriva så jag hittade på några textrader och sjöng i mikrofon.

Han spelade in och då jag hörde det så blev jag imponerad av mig själv.

Det lät ju bra! :)

Även då det bara var improviserat.

Jag har ju jätte dålig självkänsla då det gäller sången.

De låtar jag har sjungit in förut, var ganska styrda.
Jag fick beskrivet för mig hur det skulle låta så då gjorde jag så.
Jag vågade inte sväva ut med rösten, så det låter ganska monotont i låtarna.

Sen var vi inget "band" utan den personen lånade in sångare för att sjunga materialet som hade gjorts.

I vilket fall som helst så kände jag mig obekväm då jag var där hos honom.
Jag vet inte varför.

Jag kände mig obekväm med honom.

Jag gick hem och vi bestämde att vi skulle ses nästa vecka.

Jag skulle skriva lite text under tiden.
Han ville oxå att man skulle lägga tid på detta, träffas typ varje vecka.

Då jag kom hem och dagarna gick så började jag att tveka.

"Vill jag verkligen detta?"
"Jag har velat sjunga i flera år, men nu kanske jag inte vill detta längre?"
"Kändes det inte bra med honom?"
"Vill jag verkligen lägga så mycket tid på detta?"
"Hur ska jag hinna med skolan, läxor, hunden, pojkvännen, jag funderade ju på att börja träna, hur ska allt gå i hop om jag ska börja lägga tid på sången?"

Jag kände mer och mer att jag inte ville, men jag visste inte varför jag inte ville.

Vi pratade i telefon häromdagen, jag och musikkillen, och jag sa som det var, att jag inte vet om jag vill lägga all denna tid på sång, att jag inte vet om jag vill överhuvudtaget.

Han sa:

"Jag tycker du är begåvad och det är synd att slänga bort det.
Jag tror att vi skulle kunna få i hop något bra av detta.
Jag tror oxå att du behöver detta, du verkar bara gå i skolan och jobba.
Att du inte gör något för dig själv.
Det verkar som att du ser allt som svart i ditt liv."

Jag tyckte hans första ord var bra men inte det sista, jag sa:

"Nä det sista håller jag inte med om, jag är inte nere och ser allt svart, tvärtom!
Jag känner mig lycklig i mitt liv."

Vi bestämde att jag skulle fundera över julen.

När vi hade lagt på luren så funderade jag på vad han hade sagt.....

Det kändes som att han sa som han sa för att försöka få mig att inte avsluta med honom.
Jag vet inte, men hans ord kändes lite konstiga.

Eller inbillar jag mig?

Just nu är det bara ett virrvarr och jag vet varken ut eller in.

Det lägger väl sig snart och jag kan tänka klart.

De flesta tjafsar

Vi har faktiskt inte guld och gröna skogar jämt.

Jag och killen.

Klart att vi tjafsar, det gör de flesta.

Förlåt till mitt ex, men då jag var tillsammans med honom så dök det upp sidor hos mig som jag inte hade sett förut.
Enorm ilska bubblade upp inom mig.
Jag kunde bli skogstokig på en sekund och explodera.

Han lockade fram den sidan hos mig.
Eller ja, man tar ju fram sina egna känslor, man väljer dem.
Med mitt ex så dök denna ilska upp i allafall som jag aldrig haft förut.

Bra eller dåligt, det vet jag inte...

Bra att visa sina känslor men dåligt att jag inte kan kontrollera ilskan än.

I detta förhållande så kan jag därför explodera på en sekund.
Jag skriker inte och så, men det är som ett krig i min kropp och jag visar det i blicken eller har hetsig röst.

Vilket inte är bra, det lockar ju fram ilska hos min nuvarande, han gillar ju inte det då han tycker att man inte ska såra varandra.
(Alltså han blir inte jätte arg, om ni nu uppfattade det så.
Men jag ser att min ilska väcker mer arghet hos honom.)

Som du bemöter, blir du oxå bemött.

Så jag jobbar på det och det går faktiskt framåt. :)

Saken är den att känslor verkligen är konstiga....

När vi tjafsar så kan jag verkligen känna en tomhet i mig.
Att jag inte bryr mig om han drar.

Några minuter senare så känner jag hur mycket jag älskar honom och känner att jag skulle gå i tusen bitar om han försvann.

När vi har tjafsat klart så visar vi varandra enorm kärlek och säger till varandra att vi aldrig vill släppa den andra.

Skumt hur det kan vara. :)

Vilken kille :)

Häromdagen så klädde vi granen och hade på julmusik.

När vi var färdiga så spelades en fin lung låt på radion.

Han tog tag i mig och började dansa tryckare med mig. :)

Dagen efter så kom jag hem efter extra jobbet med migrän.

Han bäddade ner mig, kröp ned bredvid mig i sängen och strök mig över ryggen.

Där låg han, bredvid mig, och strök mig över ryggen, sen somnade jag en stund och han gick upp.

Jag känner mig så glad över att jag har träffat honom.

Så omtänksam och så full av kärlek. :)

Han är en bra person :)

Min kille pratade i telefon.

Han sa till personen i telefonen:

"Nä det händer inget speciellt i livet just nu, det är som vanligt.
Eller jo, Livet med Rebecca är ju såklart speciellt."

"Ok, en kryssning...ok...Ja men du vet, jag är ju inte singel så jag kan ju inte bara sticka. Sånt där måste man prata med sin sambo om först."

Hahahhahahhahaha!

Han är en bra person han. Bryr sig mycket om mig. :)

Underkänt

Jag fick provsvaret från skolan i går.

Jag fick F.

Underkänt alltså.

Jag visste det.

Det var ju den där kursen jag berättade om, läraren som inte pratade tydligt och inte heller pratade ordentlig svenska.
Gör man inte det och dessutom otydligt så har andra svårt att förstå.

Sen så var det en 4 veckors kurs som egentligen var 8 veckor,
men som de hade tryckt ihop...

Bra, lätt att lära sig......när man aldrig hört vissa saker förut....Nej....

Men saken är oxå den, jag var inte den enda som fick underkänt....

Ingen i klassen har fått underkänt förut.

Nu var det 6 stycken.

Jag tycker det är ganska många och det säger en del....

Ja, ja..omprov om 1 1/2 vecka.
Det känns oxå fel, att vi inte fick reda på det tidigare så man hade längre tid på sig att plugga.

"Bullshit!"

Jag minns inte att jag någonsin har varit i hop med någon som är som min nuvarande kille.

Vi har små tjafsat i bland, och jag har haft en liten oro i mitt huvud då,
"Jaha, nu tar det snart slut."

Varför?

Jo, för att jag är van att det har varit så och har även hört det från andra håll i livet.

Så fort man tjafsar så börjar man ifrågasätta förhållandet.

"Vi kanske inte passar i hop, han är nog rätt barnslig, hon är så svartsjuk, han är svartsjuk, vi var oense om detta så då tänker vi olika och har därför ingen framtid i hop."

Osv, osv.

Detta är inte bara mina ord.

I dejtvärlden är det ännu värre.

Jag minns en gång då jag hörde en tjej säga:
"Man ska INTE viga en lördag åt en dejt. Det kan man ta nån annan dag."

Jag vet folk som börjat skriva på en dejtsida och pga en fråga/svar som tolkas fel så "försvinner" man.
Samma sak om man har träffats en gång eller börjat prata i telefon.
Minsta lilla grej så kan personen avbryta allt.

Folk säger oxå att ingen är seriös på dejtsidor, men alla vill ha något seriöst....

Konstigt hur folk tänker..... även jag har ryckts med av vissa saker i bland...

Jag personligen tycker att folk ger upp för lätt.

Som Eva Rusz skriver i sin nya bok, "Bullshit". Den handlar om relationer.
Jag har inte läst den personligen utan bara fått info om den.

Men hon säger blandannat att det liv vi lever nu, med materiella saker, gör vi oxå med relationer.
Tröttnar man så byter man ut den, fort.

Alltså, min erfarnehet, Strul i en relation? Då gör man slut!
Se om det finns nån annan som är bättre.

I vilket fall som helst så har jag tagit upp detta med min kille.

Han svarar då: "Va? vad är det för skitsnack? Göra slut för att man tjafsar? Alla människor bråkar. Det var det dummaste jag hört."

Typ så säger han, så för engångsskull så börjar jag känna mig mer och mer säker med honom. :)