söndag 18 mars 2018

Livet efter sambolivet

Det tog ca 6 månader för mig att inse att jag har kommit vidare från mitt ex.

Det var länge sedan jag hade en sådan lång och seriös relation, så jag trodde ju att jag skulle komma över allt på någon månad.

Tji fick jag. :)

Fysisk smärta, tårar, sorg, ilska, besvikenhet, osv...

Jag tänkte på honom varje dag, jag tänkte på hans barn, hans familj, hans ex innan mig, den nya tjejen, våra semestrar, huset, trädgården.

Jag mådde väldigt dåligt psykiskt. Vilket jag inte ville erkänna.
Jag hade tappat min självkänsla, mitt mod, min självsäkerhet.
Jag såg mig som ett offer, som var så sjuk, som inte kunde något, som var ful.

Jag insåg att jag saknade trädgården mest.
Naturen runtom kring. Att kunna släppa ut min hund på tomten.
Låta han springa fritt.
Gå skogspromenader med hunden och kunna ha honom lös.
Det var inte så mycket hundar och människor i området.
(Inte alls samma som jag har i området kring min lägenhet.)
Jag hade sorg för att jag tog bort det livet från honom.

Jag saknade det jag planterade och fixade i trädgården.
Jag saknar det fortfarande...
Därför har jag ställt mig i kö till en kolonilott. :)

Men, det kom faktiskt en dag då jag inte tänkte på allt detta.
En dag till, och en dag till.

Helt plötsligt så upptogs mina tankar av min lägenhet, jobbet, osv.
När jag insåg det kände jag mig lättad, jag hade längtat efter den dagen.

Nu har jag fått tillbaka mig själv.
Den levnadsglada, skämtsamma och modiga person jag kan vara.

Jag har lite kvar att gå men jag är på väldigt god väg.
Jag känner det i hela kroppen.

Det är väl därför jag inte har haft intresset av killar.
Hade lagt dejtingsidor på hyllan.

Nu är jag inte så aktiv heller, men nu är det mer en känsla av att ha min egen vardag än att träffa killar.

Klart att jag vill ha ett förhållande men det ligger inte så högt på min lista just nu.

Det som ligger högst just nu är att göra om lite i min lägenhet, min hund, min hälsa, familj, vänner och jobbet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar